Långhelg, alltså… Var det någon som firade gökotta på Kristi himmelfärdsdagen? Me not so much.

Jag skrev en text om AI-politik som ännu inte är publicerad. Tills vidare får ni hålla till godo med denna om journalistik och AI som jag publicerat i magasinet Axess.

Jag hoppas att förra utgåvan av HAIK smakade bra. I dag kommer en mer vardaglig och bekant meny. Mat och potatis, som min morfar brukade säga.

/Dagens meny 🥘 

• AI testar vår demokratiska tilltro 🏯 

• Jobben genomgår en historisk förändring 🗒️ 

/Plusmeny 🍺 

• Även elefanter äts i små bitar 🎧️ 

• Rättsosäkra professorer 🧑‍🎓 

/ Demokratier måste AI-preppa 🏯 

Inom 18 månader håller tre av världens största demokratier – USA, Storbritannien och Japan – nationella val.

Japans digitalminister Taro Kono räds hur “illvilliga element” med hjälp av generativ AI kan påverka väljarna, valsystemen eller andra institutioner. Framför allt är det mängden desinformation som aktörer med ont uppsåt kan producera som bekymrar Kono.

Poängen är klar. Tidigare desinformationskampanjer har, så vitt allmänheten vet, drivits av människor. Nu är samma människor sannolikt utrustade med generativ AI som parallellt kan skapa text, ljud och bild som är syntetiska och svåra att särskilja från mänskliga källor.

På ett seminarium om AI och journalistik hos Sveriges Radio uttryckte Hanifeh Khayyeri, avdelningschef för datavetenskap på forskningsinstitutet Rise, något som liknar Konos tankar.

Generativ AI är som att “hälla diesel på en brand”, enligt Khayyeri.

Mängden desinformation kommer fortsätta öka. Det försvårar mediers arbete med saklig, relevant och korrekt information, vilket sätter starkare press på tilltron en viktig demokratisk institution.

En brandsläckare kan vara detta: ChatGPT:s ägare OpenAI bygger en modell för att identifiera när tjänsten används för att generera stora mängder text för valkampanjer eller lobbyism. OpenAI förbjöd i mars användningen av ChatGPT för sådana ändamål, vilket ett politiskt rådgivningsföretag i Washington nyligen läxades upp om.

Jag börjar mer och mer känna att vi lever i en dynamik som fanns i det tidiga 1770-talets Danmark, när Struensee släppte lös det danska samhällets alla hämningar, instinkter och uppsåt, eller i revolutionens Frankrike eller Ryssland, eller i 1840-talets Tyskland. (Det är nu 175 år och en dag sedan Frankfurtparlamentet samlades för första gången.)

Någonting håller verkligen på att förändras, men än skönjer vi bara konturerna av ett nytt samhälle. Och vi vet inte vem som gynnas av förändringen.

Under upplysningen och därefter kallades vi för individen. I dag kallas vi för användarna. Oavsett beteckning har folket, den lilla världen, väldigt svårt att hantera centrifugalkrafterna från en hastigt roterande mitt. Och precis som i fysiken är denna kraften egentligen inte riktig, utan bara en konsekvens av andra krafter. Det ökar bara den demokratiska förvirringen: Vem påverkar vad? Vive la révolution!

P.S. Japan har en digital minister, medan Sverige har en minister för digitalisering. Det förra indikerar att man är digitala, det senare att allt är en rörelse över tid. Det kan inte bara vara semantik. Vilket är bäst? D.S.

/ Ekonomer: Nu skrivs ekonomisk historia 🗒️ 

Jag har alltid gillat SNS. De är en tankesmedja men känns som en myndighet. Det är bra koreografi, helt enkelt.

Det blir inte mer semiofficiellt än när de släpper sin konjunkturrapport och TT plockar upp det. I dag kom 2023 års utgåva. AI ligger förstås nära ytan.

Som de skriver kommer tekniken “att påverka sysselsättningen inom en bredare uppsättning yrken i framtiden än vad som skett historiskt“. Hörrni, vi är med och skriver historia!

Kortare arbetsdagar är också att vänta – för vissa. Exempelvis kan läkare i framtiden behöva utföra sitt jobb precis som i dag. Vissa yrken är inte etiskt försvarbara att automatisera, enligt SNS.

Men det här blir ett gungfly, till och med för välrenommerade arbetsmarknadsforskare. I rapporten skriver de att bristen på “systematiskt framtagna prognoser för sysselsättningsförändringar på den svenska arbetsmarknaden” försvårar bedömningen av olika yrkens tillväxt och automatisering.

SNS gör ett hyfsat jobb med att måla upp gråskalan mellan jobbdöd och nya jobb lite bättre. Det är dock alltför ofta som någon, för egen vinning, skapar en falsk dikotomi mellan jobbskapande innovation och jobbdödande teknik. Det finns fler alternativ.

Som lektorn och forskaren Joakim Wernberg skrev redan 2019 finns åtminstone fem val individer står inför när arbetsmarknaden tar tigersprång. Jag citerar ett stycke ur rapporten Människor, maskiner och framtidens arbete.

“Om hälften av en arbetstagares uppgifter ersätts helt av maskiner kan åtminstone fem olika saker hända.

1) personen kan specialisera sig på sina kvarvarande uppgifter i linje med klassisk arbetsfördelning,
2) personen kan få andra arbetsuppgifter som ersätter de som automatiserats, 3) personen kan få nya arbetsuppgifter som tillkommit på grund av ny teknik,
4) personen får arbetsuppgifter som hon eller han tidigare inte har kunnat utföra men nu kan behärska tack vare komplement från intelligenta verktyg,
5) personen blir av med sitt jobb på grund av arbetsbrist när samma arbetsinsats kan utföras av färre anställda.”

Så när vi pratar automatisering är det viktigt att hålla reda på vad ett jobb eller en sektor består av för att se vad som inte går att lägga över på AI. Man kan ställa om arbetskraften till att bli bättre (1), träna om den för olika syften (2-4) eller vinka hejdå.

Jag tror att många ställt in sig på att kontorsjobbet inte är detsamma längre. Men hur annorlunda det blir vill nationalekonomerna som vanligt forska mer på.

/Plusmeny

#1 🎧️ 

Spela upp. Spola tillbaka. Pausa. Snabbspola framåt.

Många styr sina telefoner med rösten. Nu kan man styra sin nyhetsläsning på samma sätt. Allt du behöver är Recast AI.

Ta vilken (engelskspråkig) artikel som helst, låt Recast göra om den till en summering i form av en podcast att mumsa i dig. Jag testade på den här artikeln om bolag som använder AI för att upptäcka AI-genererat material. Meta!

Herregud! I stället för åtta minuters läsning får jag två minuters lyssning. Och det går SNABBT att omvandla en komplicerad artikel till en vettig sammanfattning.

Jag stör mig dock på företagets USP. Recast menar att folk inte har tid att läsa hela artiklar, särskilt inte de långa, och det som läggs till läslistor drunknar oftast.

Jag tror att det är tvärtom. Fler vill ha tid för sådant, men det byggs inga tjänster som ökar vår koncentration och minskar vår distraktion.

Recast erkänner ju implicit detta genom att beskriva hur långa svårsmälta artiklar blir till lättuggade ljudbitar. Men vi måste få kämpa lite med fördjupningar, stanna upp, gå tillbaka, se hur svåra ord kontextualiseras.

Det är precis som med små skolbarn. Att lyssna på ljudbok i helklass hindrar läsförståelse och inlärning från att bli bättre, för att de inte hinner pausa och ställa frågor. Gemensam högläsning däremot bjuder in till dialog.

Välskrivna texter och koncentrerade läsare träder in i en dialog med varandra. Det gör inte utåtriktade uppläsningar.

Recast kanske inte är så användbar för gemene svensk nyhetskonsument ännu. Den enda anknytningen till Sverige just nu är att bolaget bakom tjänsten heter Fika Media.

#2 🧑‍🎓 

Flera studenter vid ett universitet i Texas underkändes av en professor – efter de tagit examen.

Skälet? De anklagades för att ha använt ChatGPT för att fuska på flera slutinlämningar, så ansökningarna om diplom har tillfälligt pausats.

Men professorn hade bara kopierat in texterna i ChatGPT och frågat om den skrivit texten. Det här är oroande.

Tidigare i våras anmäldes en student vid Linnéuniversitetet för fusk med ChatGPT, efter att “läraren själv körde texten genom chatroboten” som SVT beskriver det. Men så här funkar ju inte tjänsterna.

De kommer nästan alltid svara jakande på en direkt fråga om de har eller kan tänkas ha formulerat en text. Exempelvis har ChatGPT på en direkt fråga tillskrivit sig upphovet till delar ur romanen Brott och straff av Fjodor Dostojevskij.

Det finns en växande marknad för att “röntga” material med hjälp av AI. En metod är att bygga in så kallade vattenstämplar för att avgöra om en viss text skapats med generativ AI. Det finns andra som satsar på videos och bilder.

Tills det finns robusta och pålitliga verktyg och metoder – eller brandsläckaren från OpenAI – för att hantera inlämningar, tentor och andra uppgifter ska lärare inte få utsätta studenter, vare sig i Sverige eller Texas, för rättsosäkra “körningar”.

/Prat 🦜 

/Något tänkvärt från någon jag har pratat med eller lyssnat på.

På norska nationaldagen höll Sveriges Radio ett frukostseminarium om AI och journalistik. Det går att lyssna på i sin helhet här.

Något som fastnade var hur de tre företrädarna för SR, Svenska Dagbladet och Aftonbladet såg på sin egen granskning av AI. De två förstnämnda var relativt nöjda.

Jag håller inte med dem. Som jag skrev i förra HAIK om beteendekokain förstår och förklarar medier inte tillräckligt om AI.

Martin Schori, biträdande redaktionschef på Aftonbladet, var desto ärligare om de är duktiga på att granska AI.

Jag håller med om den första meningen. Men snarare än beröringsskräck präglas den glesa AI-bevakningen av rent ointresse.

Media är användare, inte avsändare, av tekniken. Underskottet på granskningar av strukturer, premisser och syften blir till ett demokratiskt underskott. Om de som har som jobb att titta på det medborgare inte hinner eller orkar med, hur ska vi förstå?

Jag håller också med Schori om att branschmedier inte heller klarat av att granska och diskutera AI. Att börja nu betyder att inlärningskurvan är övermäktigt brant. Det är illa när de som ska förklara ligger illa till.

/Läsbart 📚️ 

/Det här har jag tyckt om att dyka ner i på senaste och tror att du också kan göra det.

1. Eliten snackar AI i Lissabon.

2. ChatGPT hittar en fejkad story som den själv hade skapat.

3. Kronofogden på steroider.

4. Skolor omfamnar ChatGPT.

5. Vad har AI för betydelser?

6. “Anden är ute ur flaskan”

7. Lökrensning i Skåne.

/Håller jag med? 🤓 En yta för fri reflektion om något av det jag har läst.

#4. AI-kram.

I april frågade SVT tre lärare i Västerås hur de tänker att AI påverkar inlärning och utbildning. De var mindre negativa än jag väntade mig, vilket är ett glädjande betyg för (en fraktion av) kåren.

Det var en del av en större debatt i Västmanland om hur AI används i skolan. En annan lärare var väldigt skeptisk. “Alla inlämningsuppgifter borde totalförbjudas“ eftersom de kan ha gjorts med generativ AI var argumentet.

Denna konvulsion tycks ha drabbat skolsystem världen över. Panik blev till förbud blev till insikten att det inte går att stoppa blev till frågan om vad elever måste kunna blev till vad är kunskap blev till det här kanske också erbjuder kunskap och insikter i nya format och på helt nya vägar.

Exempelvis har New Yorks skolsystem, det största i USA, valt att ändra sin syn på AI. Från skeptisk och kritisk och förbjudande, till nyfiken och omfamnande.

Det finns legitima invändningar mot AI inom utbildning. Om vi skapar en effektiv matematisk modell med hjälp av AI utan att kunna ge ett logiskt bevis för den, har vi skapat ny förståelse? Sådant pågår just nu i många forskningsgrupper världen över.

Det finns definitivt ett case för att förståelse och kunskap genomgår en långsam frånkoppling.

AI-modeller kan användas till att leta sjukdomar eller symtom på många patienter på en vårdcentral. Men om den missar att det är influensasäsong blir den värdelös. Det är skillnaden mellan kunskap (det här är huvudvärk, feber, bihålesmärtor, halsont) och förståelse (det är den tiden på året då dessa symtom oftast innebär influensa).

Det pekar dock tillbaka mot människan. Hon behövs för att använda den smala kunskapen från AI till att bredda den allmänna förståelsen om vår verklighet.

På universitet använder vissa lärare generativ AI för att skapa material utifrån en kursbok eller föreläsning, för att sedan be studenter att kritiskt reflektera om vad som saknas, blivit fel eller kan ändras.

Inom grundskolan kan man starta diskussioner om fördomar som överförs till språkmodeller, vad källkritik bygger på, eller vad det innebär att kunna något.

Och därför gör skolorna i New York mer rätt än fel. Jag hoppas att svenska lärare är öppna för den diskussionen och självrannsakan.