I’m ba-aaack! Tänk inte på The Shining-associationerna. Tänk bara på att du ska få läsa mer om AI. Klar? Bra.

HAIK har haft downtime som ägnats åt böcker, föreläsningar och tänkande (och barnvakteri och magsjuka). Jag har bland annat varit på utflykt till Köpenhamn och Nordic AI in Media Summit (NAMS). Asballt!

En del av tänkandet har handlat om HAIK.

Som jag nämnde i mitt brev om 140 000 tyska AI-bökare är tid en komparativ fördel. Många rapporterar om AI eller integrerar det i sitt jobb. Men vem beskriver AI? Utrymmet att reflektera är likaså begränsat för många tidspressade journalister. Det kan AI-verktyg så småningom ändra på. Men för tillfället driver tekniken journalistiken framför sig.

Så jag serverar en nykomponerad meny idag. En text. Färre länkar, fler tankar. Men först en förrätt.

/Dagens meny 🥘 

Förrätt: Digitaliseringsministern har aldrig testat ChatGPT 🥖 

Huvudrätt: Beteendekokain 🙄 

Efterrätt: En köpenhamnsk bitter 🤢 

/Förrätt med digitaliseringsministern 🥖 

Kommer ni ihåg att jag utlovade en fet intervju i utbyte mot att ni för vidare HAIK till en person i er närhet? Jag kommer i alla fall ihåg.

Nu har jag intervjuat digitaliseringsminister Erik Slottner från Kristdemokraterna. Intervjun kommer snart i HAIK. Men redan nu vill jag bjuda på en munsbit.

Jag frågade ministern om han testat ChatGPT eller liknande tjänster. Han svarade att han aldrig använt någon sådan.

Jag undrade varför. Svaret var tidsbrist. Förvisso hade han “gjort en tavla på AI” där han bad om “hundar i en härlig miljö”. De skrevs dock inte ut.

Men ministern borde väl ha en favorit bland alla AI-verktyg? “Det är klart det är spännande om man kan använda ChatGPT. Så det måste jag ju göra, och be den skriva en debattartikel eller budgetunderlag för att se vad den kan komma fram till.” Hans favorit var en tjänst han aldrig testat, med andra ord.

ChatGPT lanserades 30 november. Har det verkligen inte funnits fem minuter över för ministern att testa en app? Det säger något om hans politiska prioriteringar. Och att de sex portföljer han ansvarar för stjäl fokus från ett av de viktigaste politikområdena just nu.

Summering: Sveriges högste ansvarige för digitalisering, som därtill leder arbetet i EU:s ministerråd med AI-lagen, har inte testat ChatGPT. Det är som att infrastrukturministern aldrig kört bil men vill införa regler för alla Europas transportsystem.

Gråt? Skratt? I dunno. I really dunno.

/ Huvudrätten: Beteendekokain 🙄 

Som nämnt har jag besökt Nordic AI in Media Summit (NAMS) i Köpenhamn! Det var väldigt kul, och staden är som alltid älskvärd. Det serverades sedvanlig Tuborg varje lunch.

Mitt övergripande intryck från NAMS är att medier, framför allt tidningar, ser på AI som en livbåt för eller ett kärnvapen mot deras existens.

En del journalister, redaktörer och chefer förstår att de kan göra nya former av journalistik, ofta hyperlokal sådan, med nya AI-verktyg.

Ett exempel på livbåten är näringslivsjournalistik. Genom automatiserad hantering av små och medelstora bolags årsrapporter kan lokala medier massproducera artiklar om vad som pågår i kommunen eller regionen. Och det gillar folk att konsumera. Artiklarna är förvisso rätt generiska och stolpiga. Men de skapar en känsla av att det lokala nyhetsmediet ägnar tid och omsorg åt det som sker i ens vardag.

En annan livbåt är kommunal livsmedelskontroll av restauranger. I Danmark har EkstraBladet, ungefär deras Aftonbladet, automatiserat sammanställningen av rapporter från inspektioner om hygien, skötsel, risker och provtagningar. Det ger snabba, tydliga och pålitliga artiklar om en krog eller restaurang sköter sig.

En tredje livbåt är ljudjournalistik. Dels sådan som Svenska Dagbladet ägnat sig åt när de analyserat olika poddar. Vem visste att Gud var mest omtalad? Dels sådan som Aftenposten gör, där de gjort en AI-klon av sin mest kända poddares röst och låter den rösten läsa upp långa artiklar. Det gör att journalistiken når människor med koncentrations- eller lässvårigheter.

Kärnvapnet då? Vi lever i en postrealitet, som Bo Bergstedt från danska TV2 summerade det på NAMS: Vi vet inte längre om exempelvis en bild eller video visar att något faktiskt hänt.

Bergstedt visade på en rätt jobbig kommunikativ sits för medier. Donald Trump sa 2018, angående medial kritik mot ett förslag till handelsbarriärer, att “det du ser och det du läser är inte vad som händer”.

Om media säger samma sak gång på gång om olika fejkade företeelser är det bara trovärdigheten i varumärket som skiljer narrativen åt. Budskapet är, tyvärr, identiskt. Och den trovärdigheten är sjunkande eller försvunnen i stora lager av befolkningen. Åtminstone i USA.

Vart för det här oss? Medier vill öka sin trovärdighet genom att öka journalistikens relevans. Det kan lyckas. Men oavsett var på skalan mellan livrädd och livbåt som de befinner sig satsar alla stort på AI.

Faran är att de börjar imitera, eller snarare accepterar, affärsmodellen från sociala medier och vissa stora techbolag.

/Mindre friktion och sköra inköp

Vill du köpa de här löparskorna? Jag har precis köpt den skomodell som AI-annonsen visar. Så nej.

Det är populärt att driva med denna algoritmiska dumhet. Men det går att förstå ursprunget till dagens system med rekommenderare (“recommenders”).

Före maskininlärning slog igenom på bred front för att förutse mönster och beteenden inom konsumtion av kläder, tidningar eller filmer byggde annonsernas effektivitet på att minska så kallade quick exits. Det är när en användare som letar löparskor lämnar sidan mitt i ett köp. Sådana avhoppare måste vinnas tillbaka till varje pris.

Men det systemet genererar inga nya kunder. Det lockar bara tillbaka de som redan var intresserade av plattformen eller produkten. Om systemet är 100 procent effektivt realiserar det bara latenta intäkter för företaget. Det tränger inte in i potentiella intäktskällor.

Så vad göra? Håll kvar dem på sidan!

Bredvid eller under de löparskor jag antingen är på väg att köpa eller precis har införskaffat presenteras oftast förslag på liknande skor (exempelvis från Nike eller Hoka, beroende på vem som betalar mest) eller produkter som folk har köpt ihop med skorna, som impregneringsmedel och iläggssulor. Mer tid på sidan ökar chansen till ett köp, som i sin tur ökar chansen till fler sidoinköp.

Ju mindre friktion vid varje köptillfälle, desto bättre.

När Amazon gjorde ett experiment genom att fördröja laddningen av köpsidan med 100 millisekunder ökade antalet avbrutna köp markant. 0,1 sekunder var allt som krävdes. Det visar hur sköra många av våra inköp är: impulsiva, onödiga, framräknade av algoritmer.

Mindre friktion är i sig en produkt.

Att fortsätta scrollandet nedåt eller i sidled i all oändlighet är en uppfinning av en ingenjör som heter Aza Raskin, och han är idag ångerfull över hur beroendeframkallande den koden han skrev visade sig vara.

Poängen var att hålla kvar människor på en plattform eller inuti en tjänst. Om något inte tar slut, om det inte finns någon botten, så öppnar det upp behov och begär i människan som vi inte är bra på att vare sig förstå eller kontrollera.

Hjärnan är programmerad att skaffa mer av det mesta, för att vi historiskt sett lidit brist på föda, kläder, skydd, läkemedel eller andra grundläggande trygg- och säkerheter.

/Strösslandet av beteendekokain

Det knyter an till en större poäng. Det är dessa svagheter i personers beteenden och vanor som plattformar som använder AI utnyttjar.

Vad betyder plattformar i denna kontext? Jag tänker i första hand på sociala medier, men även på tidningar och andra nyhetsmedier. De har en tydlig målgrupp och användarbas som de aktivt vill bredda för att skapa nya intäkter, och plattformens innehåll är produkten – som dessutom sällan går att hålla i handen.

Det skiljer plattformarna åt från exempelvis Amazon, som är en portal, och från Ica, vars försäljning från digitala kanaler kompletterar de fysiska produkterna. Det finns en till skillnad mot dessa två exempel.

En tidning har i dag inte en hemsida eller en app för att driva konsumenter till papperstidningen, lika lite som SVT har Play-tjänsten för att öka linjärt tv-tittande. Det är de digitala produkterna som tillåter de analoga eller linjära att leva vidare. I fallet SVT lever de dessutom vidare för att alla skattebetalare måste finansiera dem.

Tillbaka till svagheterna. Vi har begär som går att kartlägga, förstå och trigga med hjälp av ingenjörsskap, designval och affärsstrategier.

Det fanns i början av millennieskiftet en kurs vid Stanforduniversitet, som producerat mycket av den arbetskraft som hamnat på stora techbolag, som hette övertalande tekniker (“persuasive technologies”).

Redan då diskuterades om hur Google, Amazon och Ica kan skapa sig en “psykografisk profil” över allt du gör på internet för att ge dig bättre erbjudanden och rekommendationer.

Det är den digitala motsvarigheten till att en fysisk matbutik ställer fram julmusten i oktober, sänker priset i november och höjer det i december för att se hur många och vilka kunder som köper mer cheddarchips, julskum och lussebullar vid en viss tidpunkt. Svagheterna blir till produkterna.

Det gäller i en matbutik som frontar julmust, men också när YouTube får dig att titta på nästa video, eller när Aftonbladet serverar en rubrik på steroider bredvid det du just läst.

Aza Raskin, som uppfann evig scrollning, kallar vad sociala medier gör med ens uppmärksamhet för att strössla “beteendekokain” över sina tjänster.

Det låter dramatiskt. Men faktum är att notiser, hjärtan, tummar, siffror och annat som pumpas ut aktiverar samma delar av och mekanismer i hjärnan som kokain, enligt en studie från 2018.

Har du någonsin känt en fantomnotis? Jag har varit med om att känna vibrationer som jag hoppas är en psykologisk belöning i form av andras uppmärksamhet, utan att det fanns en notis.

Det är beteendekokain. När du inte får extern stimulans skapar ditt system egna låtsaskickar. Här har Instagram upptäckt något som Amazon missat.

Företagets ingenjörer har räknat ut hur länge det tar för hjärnan att börja skrika efter dopamin när någon använder deras tjänst.

Därför har de fördröjt laddningen av antalet hjärtan och kommentarer med cirka 0,7 sekunder från att du först öppnat appen. Det är för att din hjärna då är i sitt maximalt förtvivlade tillstånd över att ingen brytt sig om dig sedan du sist använde appen. När du sedan serveras beteendekokainet andas hjärnan ut och blir tacksam.

Det går så klart att bygga tjänsten annorlunda.

Notiser kan serveras på en gång. All data ligger ju redan färdig. Men det vill Instagram inte. För då funkar den så kallade krokmodellen (“Hook model”) inte lika bra.

Den skapades av den israelisk-amerikanska entreprenören och beteendeingenjören Nir Eyal (också från Stanforduniversitetet). Hans bok “Hooked” är fortfarande standardverket inom uppmärksamhetsekonomin.

Modellen används för att kroka dig hårdare på plattformarnas bete: tid. Den består av fyra faser i en repetitiv och självförstärkande cirkel som gemensamt syftar till att skapa och förankra ett beroende.

Det börjar med en utlösande faktor, en trigger, som leder till en handling som genererar en belöning som uppmuntrar fortsatt investering av din tid. Vi fortsätter med Instagram.

De erbjuder en tjänst som låter dig se vad andra gör. Triggern är enkel: Använd vår produkt för att se vad mamma äter till middag.

Handlingen blir att själv publicera bilder på sin mat, för att få samma belöning som mamma. Oftast är det sociala belöningar vi vill ha: acceptans, uppskattning, tillhörighet.

Får du belöningarna ökar sannolikheten att du vill fördjupa ditt utbyte, investeringen, med tjänsten eller plattformen. Därför har de skapat möjligheten att beskriva sig själv i en profil, chatta, redigera bilder och knyta nya följare till dig. Den självförstärkande cirkeln är igång.

Först återvänder du till produkten en gång i veckan (kommer någon ihåg 2011 när det bara fanns för iPhone?), sedan en gång om dagen, sedan timvis, sedan manisk minutscrollning. Hooked!

Så vad har vi lärt oss hittills?

• Rekommenderare, eller ändlös scrollning, ska hålla oss kvar inuti en tjänst eller på en plattform.

• De ska innehålla så lite friktion som möjligt genom att servera en liknande produkt eller artikel i anslutning till det du konsumerar. Det kan kallas för beteendekokain.

• Designen av tjänsten eller plattformen spelar på våra psykologiska svagheter, som vi är dåliga på att förstå och förändra.

• Svagheterna utnyttjas systematiskt genom krokmodellens fyra faser.

/Elak optimism och kollektiv nedgradering

Det finns alltså förklarliga, om än förkastliga, skäl till varför folk inte kan sluta stirra in i sina rektanglar.

Det finns en enorm marknad för att sälja beteendekokain på. Och det skapas allt fler bolag som producerar det helt lagligt. Det är en dold opioidkris.

Därför är det inte okej att säga åt individer att skärpa sig, stoppa undan mobilen och göra något annat av sin tid. Eller ens att de måste förändra något.

Det är ett koncept som inom psykologi kallas för elak (eller grym) optimism (“cruel optimism”). Det är inte rättvist att överföra ansvaret för ett system som är byggt för att manipulera vår uppmärksamhet på varje enskild person.

Folk gör allt de kan för att må lite bättre eller ha lite mer tid utanför skärmen men allting bara fortsätter – som med alla beroenden. Därför är det elakt, till och med grymt, att säga att makten ligger hos dem.

Det här skriver journalisten Johann Hari otroligt bra om i boken Stolen Focus.

Varför jag lägger fram det är för att poängen i boken är träffsäker, och den är dessutom i linje med den liberala tanke jag försökt upprätthålla i alla de år som jag skrivit om plattformarnas orimliga makt över människor.

Min första text i en riktig tidning om att vi borde dumpa Facebook, Twitter och Instagram kom i början av 2017. Ett år senare började Hari sin bok.

Jag har alltid varit tydlig med att plattformarna inte är bra för oss personligen, men heller inte demokratisk debatt.

Varför jag gillar Hari, och boken, så mycket är för att hans och min analys kring techbolagens grepp om vårt tänkande och välmående tycks ha utvecklats helt oberoende av varandra i helt olika sociala och politiska kontexter. När sådant sker är problemet som identifierats oftast korrekt.

Ett större skäl till min uppskattning av boken är att Hari motsäger min argumentation de senaste sex åren. Jag har ofta lutat mig mot argumentet att individen måste och kan skapa förändring.

På ett sätt tror jag uppriktigt att det är så. På ett annat sätt är det totalt fel. Elak optimism, ni vet.

Plattformarna hade kunnat erbjuda motmedel. Som att säga: Du har nu fortsatt scrolla i 30 minuter, är du säker på att du behöver titta mer? Eller injicera en notis om att det är soligt ute och så här många vänner sitter i parken och promenaden dit tar bara 20 minuter och rörelse är bra för alla.

Jag har förvisso argumenterat i en liknande riktning för några år sedan, då jag uppmanade att vi skulle lämna hatets ekosystem.

Men då skulle du, intäkten, försvinna från deras sida, tjänst, skärm. Det är som en annan ingenjör, Googles förra (och första) designetiker Tristan Harris, sammanfattat det: Vad du än gör har du 1000 ingenjörer på andra sidan vars ekonomiska incitament, personligen och gentemot sin arbetsgivare, är det motsatta från ditt.

Vad betyder det här? Enligt Harris är svaret tydligt.

Som det ramas in i boken blir vi mindre rationella, mindre intelligenta och mindre fokuserade på vad vi vill göra imorgon eller åstadkomma i livet. Och här kommer tidningarna in.

/Efterrätt: En köpenhamnsk bitter 🤢 

Alla tidningar försöker i dag att överleva. Som jag skrev för några år sedan är uppbrottet av deras monopol på informationsförmedling en digital tsunami som kan utrota dem.

Det tektoniska skifte som orsakat tsunamin är i första hand Facebook och Google, men även plattformar som Twitter, Instagram, Snapchat och TikTok är vågskapare.

Alla ingenjörer som tog kursen i övertalande tekniker vid Stanford, inklusive Tristan Harris, är de som sitter på andra sidan dig och serverar nya små bitar av innehåll när du är på väg att lämna deras plattform. De har tagit över – stulit, som Johann Hari menar – din uppmärksamhet.

Det kan låta drastiskt. Men det finns en hel samhällsvetenskaplig forskningsgren som kallas för uppmärksamhetsekonomi. Och information finns det långt mer av än uppmärksamhet.

De som lider mest i den nya ekonomin är medier. För de har inga användare kvar som de kan sälja till annonsörer för att tjäna pengar. Så vad gör de? De härmas.

Jag var, som nämnt, i Köpenhamn nyligen. Alla tunga nordiska tidningar, tv-kanaler och radiostationer var där för att berätta hur de använder AI för att förbättra sin journalistik.

Vissa grejer var smarta. Som hur SVT gör sina 483 339 timmar med ljud och bild i arkiven sökbara. Det går inte utan AI. Det är dock på pricken likt ett AI-projekt hos Sveriges Radio. Hade de inte kunnat samarbeta?

Andra var smått stressande. Som EkstraBladets kollaborativa filter för att föreslå nya artiklar eller klipp baserat på liknande användares historik och beteenden. Men vem styr vem, och vem styr en själv?

Ytterligare andra var läskiga. BBC-chefen David Caswell visade hur han under fyra timmar vid sitt köksbord kunde producera massiva mängder originellt innehåll för deras publik – text, röst, video, musik, illustrationer – utifrån en dansk artikel om krigsföring med drönare i Ukraina.

Det var här jag hajade till. Aftonbladets största konkurrent är inte Expressen. Det är TikTok och Netflix, eftersom de har bättre användarupplevelser – mindre friktion – och en vassare krok.

Och det är därför jag ägnat den här texten åt att spegla mediers vägval genom att kolla på hur den övriga uppmärksamhetsekonomin fungerar.

Jag lämnade Köpenhamn med en bitter smak.

Det är som att medier har gått med på premisserna: Antingen slåss vi med algoritmer som vapen eller så dör vi. Det befäster systemet som de största plattformarna skapat, och det kväser diskussionen om varför tekniken är byggd som den är.

Den är byggd för att maximera intäkterna, inte något demokratiskt eller socialt värde. Är privatägda bolag öppna om det? Och de statligt finansierade, hur transparenta är de om sin AI-användning när vinstintresset inte finns?

Därtill förstår och förklarar medier inte tillräckligt om tekniken. De intervjuar gymnasieelever om hur de använder AI i skolan, granskar hur en miljon svenskars köp av klamydiatester och receptfria läkemedel ges till Facebook som kan bättra på sina algoritmer, och visar hur opålitliga stora språkmodeller är i dag.

Men det är inte tillräckligt. Det är universitet, forskare och experter som granskar hur AI byggs och styrs. Media är användare, inte avsändare, av tekniken. Så de är lika blinda som allmänheten om hur Instagram krokar folk.

Underskottet på granskningar av strukturer, premisser och syften blir till ett demokratiskt underskott. Om de som har som jobb att titta på det medborgare inte hinner eller orkar med, hur ska vi förstå?

Det korta svaret är att det inte går. Och det gör mig ledsen.

Bra tryck i texten? Häng med på HAIK!