- HAIK - Hela AI-Köret
- Posts
- Ludditernas historia 🩸
Ludditernas historia 🩸
Och: fördomar mot AI, månskott, upphovsrättsbibeln.
Gustav Juntti
September 22, 2023
Hoho raringar! Denna meny består av 1164 ord och tar 4,8 minuter att tugga sig igenom.
Dagens takeaway: Det finns en lång historia av kamp mellan människor och maskiner som har spillt över i partipolitik och ekonomiska doktriner. Det är bra att tänka på när nästa våg av automatisering är över oss.
Solen lyser. Då stänger köket snart. Kam-sa-ham-ni-da!
/Dagens meny 🥘
Blod i maskinerna 🩸
/Plusmeny 🍺
Fördomar mot maskinerna 🧑⚖️
/ Prat 🦜
Magnus Sahlgren, AI Sweden 🦸
/ Digestif 🥃
En bibel för upphovsrätt ⛰️
/ 200 år av blodigt teknikmotstånd 🩸
Samhällets förhållande till automatisering har alltid varit komplicerat, och teknik har ofta tjänat som en projektionsyta för större oroligheter inom och bland människor.
Det är slutsatsen efter att den senaste månaden förhandsläst boken Blood in the Machines av techskribenten Brian Merchant. Den släpps 26 september i USA, och är en fin historieskrivning över teknikmotståndet i industrialiseringens Storbritannien under 1800-talets början. Det är också en kuslig pendang till dagens diskussion om AI-revolutionen.
Det finns en enkel idé som präglat århundraden av ekonomisk politik: vi ska göra mer med mindre. Ekonomer kallar det för att höja produktiviteten.
Det senaste året har många AI-tjänster vuxit fram som förenklar en hel del jobb. I vissa fall renderar de nästan jobben överflödiga, som i amerikanska Ohio där en person förklarar hur han med hjälp av ChatGPT har fyra heltidsjobb. “Fem vore overkill”, som han säger till nätmagasinet Vice News.
Det här är den nya drivkraften bakom produktivitetshöjningar. Och när sådana sker på kort tid, vilket är fallet med AI-utvecklingen, står stora massor av människor och funderar på vad de egentligen kan, vad de är värda och vad de ska göra härnäst. De har all rätt att oroa sig.
Den yttersta manifestationen för oron är förbud. Det blev väldigt vanligt att kräva i 1800-talets Storbritannien, och det är vanligt nu igen.
I Kalifornien sitter den demokratiske guvernören Gavin Newsom i en rävsax. Han är för innovation, teknik och de många ekonomiska nyttor som delstatens stora techföretag skapar. Han är också förankrad i arbetarrörelsen och facken, som länge stöttat Newsom politiskt och ekonomiskt.
Senast 14 oktober måste han ta ställning till ett lagförslag från delstatsparlamentet som vill göra det obligatoriskt att fram till år 2029 ha en människa i hytten på alla lastbilstransporter.
Poängen är tydlig: Stoppa AI-system som kan ratta fordon utan mänsklig inblandning från att ta jobben.
Redan nu kör dock bilar från Waymo, ägt av Google, och Cruise, ägt av fordonsjätten GM, runt på San Franciscos gator dygnet runt. Det ser lite märkligt ut när de svänger runt ett hörn och förarsätet är tomt.
Svenska Einride är ett annat fantastiskt exempel på självkörande eldrivna fordon. Deras skogsfordon kan ta upp till 16 ton timmer och navigera oländig terräng, och fraktbilarna har fått godkänt att operera i höga hastigheter på motorvägar i USA. Redan i mars 2019 fick bolaget tillstånd att köra på allmän väg i Jönköping.
Så här kommer det se ut även i övriga landet, så småningom. Skogen och industriprodukterna – och kanske även skolbarn och morgontidningar – kommer att levereras av autonoma fordon.
Det beror i sin tur på att många lokala företag måste automatisera. Det finns inte tillräckligt med folk som kan utföra en del av uppgifterna som krävs för att verksamheten ska gå runt, och de som finns behövs på flera platser eller högre upp i förädlingskedjan. Att automatisera handlar inte alltid om att ersätta människor, utan att hantera bristen på dem och ersätta luckor med åtminstone något.
Dagens AI-system, främst exemplifierade med stora språkmodeller, är oprecisa. Det gör inget om de stavar fel i en summering av kommunala dokument eller yxar till produktionsloggar. Det kan en människa ändra. Det är där människans värde ligger. Och det kommer folk alltid vilja, och behöva, betala för.
/Plusmeny 🍺
#1 🧑⚖️
Jag träffade i veckan några forskare vid Institutet för framtidsstudier. De har skickat in en artikel om algoritmer vid rekrytering. Den väntar på publicering i en vetenskaplig tidskrift, men är ännu inte tillgänglig så den muntliga (och antecknade) versionen får duga för nu.
De har studerat hur ett av de stora bolagen inom dagligvaruhandeln hanterat övergången till ett automatiserat verktyg för att vaska fram kandidater som söker anställning i butikerna.
Förut har den som sökt jobb skickat in sitt cv, ett personligt brev och annat direkt till den rekryterande chefen i den enskilda butiken. Numer ansöker varje kandidat direkt i ett centraliserat verktyg där de får svara på frågor om sig själv och andra saker. Svaren värderas utifrån psykometriska faktorer och sammanställs till en lista som skickas ut till den rekryterande chefen. Verktyget är statistiskt sett inte mer fördomsfullt än människor.
Här, i interaktionen mellan människa och algoritmernas maskinella svar, blir det spännande.
Det visar sig att den som rekryterar ofta väljer att inte följa listan till punkt och pricka. Den grupp som främst drabbas var utomeuropeiskt födda. Cheferna går, något hårdraget, hellre till person fyra på en statistiskt producerad lista än att ta nummer ett, beroende på namn. För det är allt som syns till en början. Först när chefen väljer ut vilka kandidater som ska kontaktas får de tillgång till sådant som cv, personligt brev och kontaktuppgifter.
Så denna skärm bakom vilken en audition sker funkar bra. Men cheferna gillar inte valen och vill hellre göra egna. Så spekulerar åtminstone forskarna.
De saknar kontext kring kandidaterna, och går hellre på enkla och bekväma karaktäristika som bekanta namn. Och de känner en kontrollförlust som gör att de blir mer, inte mindre, fördomsfulla i denna situation. Det är ingen liten situation.
Att skaffa jobb är svårt, och svårare för vissa grupper. Om de möts av företag som köpt in verktyg för att jämna ut spelplanen, men personerna som ska använda verktygen bestämmer sig för något annat, så är ingenting vunnet.
/Prat 🦜
/Tänkvärdheter från någon jag har pratat med eller lyssnat på.
Jag hittade nyligen podcasten Månskott. Den låter bra, än så länge. Och de pangade på rejält i första avsnittet.
Den sparkade Googleingenjören Blake Lemoine, som menar att han sett medvetande hos företagets AI-system, är med, liksom Magnus Sahlgren, forskningschef vid AI Sweden.
En språkmodell har ju inga intentioner, den har bara förmåga att generera saker.
De pratar bland annat om den eminenta filmen Her, där Joaquin Phoenix blir kär i en AI-bot. I San Francisco berättade Sam Altman från OpenAI att det är hans favoritfilm inom AI-genren (om en sådan finns?).
/Läsbart 📚️
/Det här har jag tyckt om att dyka ner i på senaste och tror att du också kan göra det.
/En yta för fri reflektion om något av det jag har läst 🤓
#1. Bibeln.
Jag har tänkt på information, data, text och annat som språkmodeller tränas på som digitala insatsvaror. Jag har inte varit säker på om metaforen funkar.
Därför blev jag förvånad, och lite glad, när jag läste denna uttömmande artikel om distributionskedjan för generativ AI.
Det är ju lite grann som att säga att språkmodellerna byggs ihop genom olika underleverantörer, delar, montörer och produktionsmiljöer. Så det bidrog väl till läsglädjen att jag kunde se bilderna lika klart som texten.
Jag är enig med författarna i att generativ AI är för stort och brett för att säga att tekniken alltid inkräktar på upphovsrätten. Men de populära tjänsterna gör helt klart det. Annars skulle initiativ som Glaze sakna existensberättigande.
Men jag är inte säker på att man kan tänka på skaparna av tjänsterna som ansvariga i andra hand för brott mot upphovsrätten, beroende på hur användarna promptar systemen.
Det kan ju vara så att vi helt enkelt inte orkar se bortom hörnet och håller fast vid vår upphovsrätt, fastän den uppenbart är utspelad och vi behöver hitta nya former för hur vi äger och delar saker digitalt. Det är ju en fråga som legat under ytan medans ljudböcker, musik, poddar och konst blivit digitala genom tjänster, frivillig delning eller kopiering.