Arrivederci! Andra veckan på ledarredaktionen på UNT är till ända. Förra veckans söndagskrönika om AI inom sjukvården blev väl mottagen.

Helgens krönika handlar om reglering. Är AI den nya pennan (eller datorn)? Allt fick inte plats i tidningen, så här kan ni läsa den oreglerade versionen.

Dagens digestif är ett nytt favoritord: Kreativitetsfriktionskoefficienten. Mellanrätter: jobb och våtmarker och om Sverige kan få en AI-minister.

Nu ska jag iväg för att paddla och tälta i ytterskärgården. Hugg in på denna nykomponerade meny. Trevlig helg!

/Dagens meny 🥘 

• Varken penna eller dator har reglerats 📝 

• Den odemokratiske AI-ministern 🇬🇧 

/Plusmeny 🍺 

• Mer AI, mindre pengar 🗽 

• Träskens återkomst 🍀 

Trött på att drunkna i ett hav av komplexitet? Testa HAIK!

/ Vem tjänar på att reglera regler? 📝 

Algoritmer är bara en serie av regler. Artificiell intelligens (AI) är bara en serie algoritmer. Ska vi reglera dessa regler?

Jag har länge tänkt att svaret är givet. Politiken behöver erkänna, beskriva och bemöta förändringar i samhället som skapar oro.

Två av tre amerikaner tror att tekniken kommer ha en stor påverkan på arbetare generellt sett de kommande 20 åren, men bara 28 procent tror det kommer påverka dem personligen, enligt en undersökning från april av det amerikanska opinionsinstitutet Pew.

Det är ungefär som i Sverige. Här ser bara var tredje person ett AI-hot mot inkomsten, enligt rapporten Digital Skills Index av molntjänstbolaget Salesforce.

I Spanien, Italien och Frankrike är folk betydligt mer bekymrade.

Många har hört domedagsargumenten från världskända experter om att AI behöver regleras. Entreprenören Elon Musk är väl tydligast. Han har kallat AI för vår sista uppfinning, efter boken av James Barrat.

Men går det att reglera en så pass bred teknik som AI på något vis som är trovärdigt, rimligt och enkelt? Där börjar jag svaja.

Det som anförs – att tekniken kan skapa väldigt mycket förstörelse, misstro, kaos, arbetslöshet och uppror – borde implicera tidigare tekniska erfarenheter.

Vi kanske inte vill erkänna det, men skriften är människans största tekniska utveckling. Det lät oss spara data utanför hjärnan. Det fick statsapparater, litteratur, politik och teknik att blomstra.

Pennan har skapat många revolutioner. Skulle den förbjudits? De flesta vill nog svara nej.

Likadant med datorer. De har frigjort väldigt stora ekonomiska värden och gett mer makt åt många människor att delta i samhället.

Men tänk om den enda versionen av en dator som folk fick köpa eller använda var sådana som står i tentasalar på universitet som har digitala examinationer.

På en tentadator går det bara att köra ett program (webbläsaren) och besöka en hemsida (tentan), trots att datorn har alla hårdvarukomponenter, samma mjukvara och likadana tillbehör som en vanlig dator.

Dagens AI-ledare har en vanlig dator och vi övriga har en tentadator.

Så stor skillnad är det mellan de modeller och tjänster som vi kan använda och de råa, rena AI-modeller som OpenAI/Microsoft, Google/Alphabet/DeepMind, Meta, IBM, Nvidia, Alibaba, Ping An, Baidu, Tencent och andra har tillgång till.

Det går inte att säkerställa att generella generativa språkmodeller inte kan orsaka skada, lika lite som en vanlig dator inte kan orsaka skada.

Det enda sättet är att kraftigt domptera hela tekniken före massanvändning. Antingen som en tentadator eller som en avskalad, enkel och övervakad språkmodell.

Kvar står då några som äger den egentliga, ursprungliga kraften i AI-modellerna.

Därför är reglering så otroligt svårt att stödja, trots all samhällelig oro. Många av de förslag som kommit, exempelvis inom EU, har blivit urvattnade på grund av AI-bolagens lobbyism.

Lästips: En rapport från Corporate Europe Observatory om Big Techs påverkan på AI-förordningen.

Man måste också fråga sig varför exempelvis OpenAI vill reglera de mest avancerade modellerna. Bolaget utvecklar ju själv just sådana.

Det uppenbara svaret är att en avgränsning i vem som får pyssla med sådant betyder att de skyddas från konkurrens.

Det här implicerar även amerikanska lagstiftare inom AI, främst den demokratiske senatorn Chuck Schumer. Varifrån får de sina underlag, vem träffar de, och vad har de för ekonomiska intressen i sina hemstater som tjänar på reglerad AI?

Schumer representerar delstaten New York. Där finns, enligt företagsdatabasen Crunchbase, 1285 AI-företag.

Tillsammans har de dragit in 19 miljarder dollar i finansiering. Nio börsnoteringar kommer därifrån till ett marknadsvärde på 52 miljarder dollar. Vem vill störa en sådan sektor med reglering?

Mer demokrati: USA:s vice president har i veckan träffat företrädare för bland andra civilsamhällesorganisationer för att prata om diskriminering av AI.

Vi reglerade inte pennan, och vi reglerade inte datorer. Vi reglerade handlingar som använder dessa tekniker med negativa konsekvenser.

Hur kan vi reglera språkmodeller på samma sätt?

/ Går posten som AI-minister i arv? 🇬🇧 

Jag pratade nyligen med en person som intresserar sig för (och har arbetat med) AI-frågor, och mer specifikt risker, säkerhet och etik.

Vi var båda inne på samma sak: Varför har inte riksdagen ett utskott för teknik, eller rentav AI? Och varför finns det ingen AI-minister?

Den digitala världen, med för- och nackdelar, är väldigt påtaglig för många människor. Vilka politiska alternativ har de för att påverka, förändra, gnälla eller protestera när exempelvis personlig data försvinner?

Svenska riksdagspartier måste ta flera steg framåt.

Förenade Arabemiraten utsåg en AI-minister redan 2017. År 2020 utsågs Maria Gardfjell till Miljöpartiets, och därmed svensk riksdagspolitiks, första talesperson i AI-frågor.

I USA har presidenten ett eget AI-råd och hans seniora rådgivare träffas några gånger i veckan för att diskutera tekniken. Ämnet ingår också i administrationens strategisessioner varje lördag.

Rumäniens premiärminister tog det här ett steg längre i våras genom att anställa en AI-rådgivare som är en språkmodell. Jävligt meta!

Storbritannien tycks ha blandat en sorts geggamojja av alla dessa politiska ansatser.

Jonathan Berry har ärvt sin plats i den övre kammaren av det brittiska parlamentet, som en av 92 så kallade “hereditary peers” (AI-översättning: ärftliga kamrater; Nationalencyklopedin: ärftliga pärer/värdsliga lords).

Jag trodde pärer var potatis på ångermanländska. Anywho…

Berry är en viscount. Det betyder att han är lägre rankad än en earl, men högre rankad än en baron. Har han dock en rätt framstående roll i Storbritanniens politik.

Sedan mars är Berry landets AI-minister, handplockad av premiärminister Rishi Sunak.

Vad kan han?

• Historia: Han har arbetat med tech sedan 1990-talet, och fick en bok om AI dedikerad till sig av sin vetenskapsjournalist till far. Berry säger sig ha tänkt på AI “sen han var fem”.

• Risker: I några månader satt han även i en parlamentarisk kommitté för att utreda AI inom vapensystem.

• ChatGPT: Han använder AI-tjänster dagligdags för att summera information och skriva tal.

• Tänka: Berry ser att AI vare sig är en utopi eller en dystopi. Värdet är stort, riskerna likaså, politiken blir därefter.

Senare i år ska han och Storbritannien anordna en global konferens om AI, eftersom Rishi Sunak har pekat ut det som en av fem kritiska tekniker för regeringen att fokusera på. Får Sverige ens en inbjudan?

Demokratin då? Folk gillar inte riktigt personer som ärvt sitt politiska mandat, än mindre att de blir ministrar. Det saknas förankring och därmed legitimitet bland väljare, säger olika kampanjorganisationer för en mer liberal och modern demokratisk ordning.

Sverige då? Jag kommer dragandes med en biografi över en brittisk minister för att skriva fram en bild av vad Sverige inte har. Jag vill ärligt veta: Finns det sådana här personer som politiken i Sverige aldrig tar in? Håller de sig på behörigt avstånd från politiken? Bygger våra kabinetter mer på kontaktnät med kunniga experter och erfarna företagare?

Skulle vi kunna ha en AI-minister? Jag hoppas det, men tror samtidigt inte på det.

Kanske är det jag som behöver förstå mer om den interna partikulturen i de två statsbärande partierna, eller om den parlamentariska traditionen i Sverige.

Men så som jag känner svensk politik är tidigare managementkonsulter inte välkomna i partier. Man måste ha varit på rätt Almedalsmingel, efterfester och möten – och röstat rätt typ år 1992 – för att ha en chans att påverka policyutvecklingen.

Det är inte säkert att ärvda titlar för lagstiftare är bra. Men Sverige tycks inte bättre lämpat för att hantera AI-frågor.

/Plusmeny 🍺 

#1 🗽 

27 procent av jobben hotas av AI, enligt en ny rapport från OECD.

Alla debatter om oro, reglering och jobb i ljuset av AI tjänar på att inkludera personer som har erfarenheter av det diskussionen handlar om.

Den här studien om AI-användning bland 3 000 amerikaner mellan 18 och 77 år och från fyra generationer gör just det.

1. Amerikaner hatar inte frihet! 57 procent kan tänka sig lägre lön för att i gengäld använda AI för att skapa en arbetsvecka med fyra dagar. Och 86 procent kan tänka sig att arbeta mindre överlag med hjälp av AI.

2. Människor vill anpassa sig. Två av tre tillfrågade kan tänka sig att betala ur egen ficka för att förbättra sina AI-kunskaper för att undvika att ersättas.

3. Folk är nyfikna. 85 procent har använt AI i sitt yrke.

4. Kunskapsövertaget is real. En klar majoritet, 69 procent, vill inte berätta för sina chefer om vilka AI-verktyg de använder för att de riskerar att bli utbytta mot verktygen.

5. Det finns oro. Fyra av fem personer ser AI som ett hot mot deras inkomst, och tre av fyra ser AI-uppsägningar de kommande sex till 24 månaderna.

Vänsterpartiet och alla keynesianister borde jubla: mindre jobb, mer statliga säkerhetsnät!

Liberaler med: Folk vill fortbilda sig, människans inneboende kreativitet är äkta!

Vem frågar svenska arbetstagare om de använder eller fasar för AI? Jag vill veta hur många som har börjat planera sin fyradagarsvecka.

#2 🍀 

Jag skrev nyligen en ledare om lagen om naturrestaurering som EU röstat igenom. Det var kul att lära sig mer om träsk- och våtmarker, skog, gräs och betesdjur.

Jag trodde inte det fanns någon som helst koppling mellan naturrestaurering och AI. Men tji fick jag!

Jag pratade under textens tillkomst med en person som hjälpt regeringen med underlag och konsekvensanalys av EU-kommissionens lagförslag.

Hen menar att lagen ställer så stora krav på insamling och strukturering av data om olika marktyper, vem som äger dem, vem som ska kompenseras om markens tas i anspråk för restaurering samt om måluppföljning att tjänstemännen kommer få det svårt att göra sitt jobb.

Kanske för svårt? Det var svårt att säga, enligt experten. Classic myndighetssvar.

Men för att strukturera, övervaka och rapportera hur vi följer lagen vore exempelvis språkmodeller värdefulla.

Jag vet att andra myndigheter har infört forum, lekgrupper och regelbundna träffar för att utforska hur AI-verktyg kan fungera i deras uppdrag.

Och om Storbritanniens AI-minister gör det, kan väl Skogsstyrelsen, Jordbruksverket, Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten göra det?

/Prat 🦜 

/Tänkvärdheter från någon jag har pratat med eller lyssnat på.

Jag är kär i AI-bolaget DeepMinds grundare Demis Hassabis. Känslorna svallade således när han pratade med Nilay Patel om när Google i våras slog ihop DeepMind med det egna bolaget Google Brain – en uppdelning som gällt i över tio år.

Hassabis menar att dagens chatbottar kommer se triviala ut i jämförelse med det som kommer om några år.

Är det artificiell generell intelligens (AGI) han surrar om? Nja… Mer att dagens verktyg sätter oss på rätt spår mot AGI. Men han ser att det finns människolik eller generell AI om tio år. Salam alaikum!

/Läsbart 📚️ 

/Det här har jag tyckt om att dyka ner i på senaste och tror att du också kan göra det.

1. Ett nytt favoritord: kreativitetsfriktionskoefficienten.

2. Lost in translation: Modeller klarar inte av mitten av texter.

3. Yuval Noah Harari om säkerhetsräcken.

4. Det artificiella saknar en gudomlig dimension, säger biskopen.

5. AI är äntligen en plånboksfråga!

/En yta för fri reflektion om något av det jag har läst 🤓 

#1. Kreativitetsfriktionskoefficienten.

En it-säkerhetsexpert har beskrivit det så här:

Han är ingen ekonom. Men utifrån A-kursen i nationalekonomi ser definitionen ut att hålla.

Meissler har rätt i att det krävs ett ekosystem för innovation, risktagande och kreativitet för att realisera idéer. Det behövs också ett fungerande koncept, väldigt mycket tid, tålamod och slit för att få igång ett företag till den grad att du kan leva på det.

Sverige må ha en självbild som entreprenörskapsnationen per excellence, men de flesta vill jobba på en arbetsplats med fem veckors semester och pension.

Det kan dock ändras.

Jag tror, precis som Meissler, att AI har sänkt kreativitetsfriktionskoefficienten (jag ÄLSKAR att skriva ut ordet) kraftigt.

Jag tänker på de som i hemlighet har flera jobb med hjälp av AI-verktyg, utan att deras arbetsgivare vet om det. Som en säger: “ChatGPT gör 80 procent av mitt jobb.”

Det här är förstås inte den materiella verkligheten för de allra flesta. Bussar ska köras, patienter medicineras och multiplikation tragglas runtom i svenska kommuner.

Men betänk att de flesta AI-bolag är väldigt små i relation till det värde de skapar och den påverkan de har på hela industrier.

Midjourney, vars tjänst för bildgenerering har vält internet, hade i våras elva heltidsanställda.

Med drygt 400 anställda tog bolaget OpenAI med tjänsten ChatGPT världen med storm. TikTok, som före ChatGPT hade rekordet för att snabbast ha skaffat sig 100 miljoner användare, har drygt 10 000 anställda. Och allas favoritbolag Facebook har ungefär 60 000 anställda.

Att vara ett stort techbolag betyder inte samma sak längre.

Vilket betyder att det kommer vara annorlunda att vara ett litet techbolag framöver. Dessutom lär större företag, oavsett sektor, implementera AI-tjänster för att bli mindre.

Visst ändrar det här radikalt våra mänskliga interaktioner och därmed utbytet och skapandet av originella insikter – de saker som oftast blir vinnare i konkurrensen om människors uppmärksamhet och pengar.

Men det är så mycket inlåst kunskap som kommer att frigöras med AI att den friktion som entreprenörskap alltid bestått av kommer kännas som massageolja.

Kvar blir exempelvis statliga regler för skatter, försäkringar och andra former av pålagor som enskilda företagare inte kan påverka. Enligt en ny uppskattning av Tillväxtverket kostar dagens regelbörda 377 miljarder kronor att följa.

Det är i sig ett stort skäl till att nya tjänster, företag och hela industrier behöver växa fram som hjälper andra att realisera drömmar. Länge leve AI!